....
Helgen blev allt annat än vad den skulle, eller kanske var det allt det där jag ville fast inte vill erkänna. Ölen som dracks, jackorn som försvann och alla det där fotona ni visade och jag höll på att dö av skratt, för oj vad jag såg ut! Mannen som jag började prata med för jag trodde han var gay, vilket det visade sig att han absolut inte var men då var vi redan kompisar och det var försent att göra något åt det, chefen som var snäll och lät mig sova lite extra även om jag nu mera inte bara kalas "den lilla" utan också " Prinsessan av omklädningsrummet", omväxling förnöjer, kära vänner! Och ändå, när man tänker på det, så mycket lustigt som händer hela tiden! Saba, som fått för sig att jag kan bränna massa filmer och spridit ut detta som rykte vilket resulterat i att jag nu sitter här med tio dvs skivor och det enda jag har är Bridget Jones 1 och 2 eller sex and the city. Det finns ingen chans i hela världen att någon av dessa kommer intressera en människa som varit med i en terrorist grupp, bott i nästan varenda land i Europa och ,är jag nästan säker på, någongång under sin livstid försörjt sig som ficktjuv. Jag kommer inte in i mitt flow ikväll, det är mycket lättare att skriva romantiskt om olycklig kärlek än vad det är att skriva något romantiskt om livet i övrigt vilket inte känns helt rätt och jag vill återigen lägga in ett veto mot mitt eget resonemang, men tyvärr är jag för trött ikväll.
Parc des buttes chaumont
Filles du calvaire
Egentligen skriver jag bäst på kvällen, mellan lite för mycket kvälls kex och lite för lite sömn. Fast varför begränsa sig så, varför inte försöka skriva något fint även klockan 5 en grå onsdag som den här. Paris är grått, har varit så i flera veckor nu, men jag gillar det lite, man kan spattsera runt i fina klänningar och stövlar. När hon på jobbet sa att hon inte tänkte jag satt hemma och grät över kärleken och din röst i telefonen som höll med, "i mina ögon har du alltid varit tuffare än så", och du bad mig att börja ändra min egen självbild. Nog blev jag allt överraskad, för med tanke på att Håkan H tröstat mig i över en månad och med tanke på att jag för bara några veckor sedan trodde jag aldrig skulle överleva när du gick är det är svårt att känna sig som en av de som bara ångar på. Fast samtidgt så vet jag ju att jag är starkare än så och när det är nog så är det fanimej nog. Ungefär som kvinnan du kände som förlorade allt till grannfrun men inte grävde ner sig för det utan flyttade till ett annat land igen och började om. Det gäller bara att nå den punkten, sen tutar man och kör på! Därmed inte sagt att man inte får vara ledssen, man måste vara lite ledssen, måste få gå igenom alla det där stadierna som visa människor pratar om, vare sig det gäller en kärlek, en hund, ett dödsfall eller varför inte, om man så vill, ett borttappat föremål. Jag tror bara inte man får glömma att undertiden vara snäll mot sig själv, man måste trotts allt vara sin bästa vän, vända sig mot speglen då och då och säga -There you are you handsome little devil! Kanske ska jag ändå lägga ner eftermiddags skrivandet, trivs bättre på kvällen...
Välkommen till de lidande flickorns gata
.
...Och jag tänkte på det idag, i regnet, så mycket roligt man ser när staden är grå. Överallt kämpar folk med sina paraplyer, mannens paraply på andra sidan gatan arbetade imot honom och fällde ihop sig själv, kvinnans vid BHV vände sig ut och in, jag små log för "Egen lycka är guld värd, men andras olycka är inte heller att föringa" plus att jag glömt mitt hemma, och det är ju så tråkigt att vara sur i ett stormigt väder som överasker en stad så som idag. Tre blogg inlägg in och det tar redan emot att skriva, hade ju som vanligt allting färdig kalkylerat i mitt huvud.... Och jag hade en bra helg, det blev mycket dans till tonerna av "dream on" och jag trottsade alla råd jag någonsin fått och gick hem själv genom Paris. Det var faktist inte så kusligt, trotts att mitt, som visa hävdar men som jag aldrig kommer erkänna, inte ens på franska, stöldgods till paraply inte heller fanns med mig denna kväll, då kanske med en önskad funkssion mer som vapen än som regnskydd. Kanske var det jag som i lördags natt promenerandes kändes obehaglig när jag föreslog för det där paret ,som kom ifrån landet som alla tror är Sverige men de gör choklad och vi har isbjörnar och snö, att vi ju faktist kunde ta följe hem för - Detta är ändå en läskig gata och om ni ändå går åt samma håll så spelar det väl ingen roll för er, eller? Men allting är ju relativt...
.....
Timmen är sen och jag borde kanske ligga och vila nu, men något sa mig att om jag ska bloggsattsa på riktigt krävs det nog många inlägga så här i återbörjan, så att säga. Jag vill i denna sena timme skriva något viktigt, inte massa kärlekstrams utan ren och skär förbannad fakta! Jag älskar detta land, denna stad, detta folk varje dag! Kan inte riktigt komma på en finare promenad än den jag har till jobbet genom "Marias" varje dag. Men, det finns ju alltid ett litet, litet men, visst gör det. Som de där killarna på metron, som jag och min vän hamnade imellan och händerna som var överallt och vi skrek, händerna åkte upp men några var kvar och helt plötsligt blev jag, för första gången i mitt älskade Paris, riktigt rädd! Det krävdes en ordentlig jävla örfil för att asen skulle förstå, att vi är mer än vandrande dockar man får pilla och klämma på. Det är sorligt ibland, trotts detta var inte våran kvällen förstörd, vi gjorde en storslagen entré, tog några öl och svängde på höfterna. Är man så van att inte ens en klämande hand gör en upprörd längre? Eller är det bra att man inte låter några överförfriskade "män" förstöra ens kväll? Jag vet inte vad jag ska svara, vet bara att ingen ska få mig att tycka illa om min stad.
..
Jannuari är en fin månad iår får jag nog bemöda mig själv med att skriva. Nyåret var fantastiskt roligt och mycket bättre än vad sådana där förbestämda festkvällar brukar bli. På champs vid tolv, strax där efter rusning till en toalett och sen hade alla försvunnit och jag och min vän underhöll hos med Ola S och det andra. På Oz dansade vi loss åt det grövsta och någonstans mellan kyssar och shottar insåg jag att jag saknat att få svänga på höfterna. Våran vecka tillsammans var mysig, pjamasparty varje dag, massa godis, thé och vad tomt det blev när ni åkt!
L'amour à la française
Tänkte komma igång med det här nu, kanske redan har blivit ute att blogga medans jag suttit här och peppat mig för att vilja skriva igen, men jag ger det trotts allt en chans. Paris, Paris, Paris mycket förändrades strax efter att jag skrev det där förra självsäkra inlägget om att inte behöva ifrågasätta om man skall dö eller bli starkare, drastiska sträck dragna. Helt plötsligt så låg man här på golvet, maginfluensa, lite mer ensam, lite för många samtal till familjen och tänkte "va fan hände". Det är bättre nu, även om jag fortfarande undviker visa metrostationer, visa mappar på datorn och det där fotona som jag slängde in i min gadrob och som jag hoppas förmultnar och aldrig mer behöver se. Och även om jag förtillfället inte är pro facebook kommer det snart en dag när jag loggar in där med status "Ny köpta frukter". Kanske blir inlägget lite väl kärlekskrankt (hur stavar men det roliga ordet) men känner jag behöver få vara sådär lite sentimental och tänka att det där förhållandet verkligen var speciellt och vi som skulle vara tillsammans alltid och blablabla. Egentligen är det ju verkligen över nu, du har gått vidare och jag likaså, och som jag gjorde det! Det är bara visa kvällar som fortfarande är lite ensama och när jag faktist på ritkigt kan sakna dig men det går över snart, det gör ju faktist det. Vet inte varför men kände ett behov av att få skriva allt det där även om det kanske svider att du får plats i MIN blogg...
jag skriver ju här för att jag vill att ni ska få veta om mitt liv, alla det där roliga vardagsgrejerna, det fina stunderna och alla nya upptäckter som man verkligen gör i den här stan.
Fina, fina utsikt!
Paris 08
I min studio tänkte jag börja skriva, en kväll som denna när internet äntligen kommit till mig, ett glas vin, kanske det äckligaste jag druckigt men stil, vin... Min höst här började för länge sedan. Detta året behöver jag inte ens skriva att det som inte dödar gör en starkare och allt det där som funkade som överlevnad då, , det är bättre nu, allting blev mycket bättre än jag kunde tänka mig när jag stod på gården i furet och nickade övertygande när Emme sa att hon inte var orolig. Paris är fortfarande min dröm och mitt hjärta hoppar fortfarande till, trotts att det gått tre månader sedan jag kom hit, när jag går in i min fina port med alla palmer.
.......
Ligger och glassar i Saras sang, hon ar pa jobbet, jag ar ledig, det osregnar ute en extremt enkel evkvation som tillochmed jag skulle makta med att losa. Paris ar en magisk stad, det motbevisades inte direkt av de handelser som gjorde att jag sprang in i dig igen forra helgen, den lordagen kommer jag minnas lange, taxin genom hela Paris, Eiffeltornet nedslackt, var annu maktigare syn an nar det lyser, rekomenderas att se. Din van bakom taxin som foljde oss pa sin moped, det ar inte det lattaste att samaka efter varandra i Paris. Och varfor inte dina ogon. Var trott i helgen, kande for att tycka synd om mig sjalv, sa de var ungefar det jag gjorde mellan varven av Amy Winehouse latar, och nu har min van akt till en annan stad och ringer inte langre pa ett tag, det kanns ocksa lite hart. Jag vill inte lamna det har nu, det kanns extremt hart att lamna, alla er som har gor min vardag, det kanns extremt hart, aterigen, att lamna denna stad som ger mig ryssningar, men vi ses igen, snart! Som jag skrev for snart ett arsedan till min familj.Uteliggaren i Boulgone ar forsvunnen och jag undrar om allt ar bra, var sa lange sedan vi sags. Detsamma galler for han vid Saint-michell som for nagra veckor sedan var sa stolt over sina nya hundvalpar sa han holl pa att spricka, aldrig har han nog tjanat sa mycket pengar som da. Om lite mer an en vecka kommer Sandra och halsar pa, ett spackad soft helg har vi framfor oss och jag kan knappt vanta!
Mitt Paris
Nu ar vinterdavlan over och istallet for att ta en powernap i min bedsoffa beger jag mig ut till Parc de Buttcharmount, det ar dar det hander. Under traden, forbi den forsta kullen, in pa gatan ungefar halva vagen upp pa nasta berg dar ligger jag och napar, hela dagarna langa. Paris ar fantastiskt pa varen, kvallarna ut med seine, vin, gitarrer, varmeljus, baguetter, we have it all. Som jag forsokte forklara for er i helgen, som inte blev som nagon hade tankt, Paris ger mig en kansla som ar for stark, jag vill bara grata, nar jag stor utmed broarna runt Chatelet, det ar for romantiskt for en som jag, men det kan jag ju inte gora, da skulle man ju bli en av dem dar galan franssoserna man agnar sa mycket tid att skratta at, fast a andra sidan ar det inte de jag stravar efter? Utekvallarna i monmatre kanns i min planbok men det tanker jag fortranga att jag namnt for det ar vart varenda liten centin jag slanger ut, eller som pa den dar balkongen precis vid Moulanrouge forra torsdag, det var ju alla klicher om Paris pa en och samma terras. Kvinnan i parken som tyckte att jag skulle sola toppless med henne, eller bogen vid eran bar, som jag har fatt lana lite utav dig och din van, han som visade namnet pa ett roligt kafe och istallet for att saga Aurevoir sa abiento, darfor alskar jag Paris. Jag satt i metron pa vag hem, en ol for mycket och jag kunde inte sluta fnittra, mannen som kom in med ett stort trad i en kruka, alla tittade mer pa mig eftersom det var jag som satt ensam i ett horn och skrattade eller som igar kvinnan med en annanasreklam hatt och likadant da, jag kan inte sluta sma le, det ar for roligt helt enkelt.
...
Innan jag loggade in hade jag hela mitt inlagg fardig skrivet i huvudet men som vanligt nar man sitter dar med den vita skarmen framfor sig forsvinner allt och man har helt glommt sin poang, kanns som det ar en skada ifran alla arbeten och skit ifran skolan, den vita skarmen ar djavuls! Far skynda mig att skriva, ska pa middag hos min nya van sen blir det, ol och fotboll vid saint-michelle, rue de soif, som dem sa kackt kallar den. Det var i Sondags som jag pa allvar fick en kris, inteligens varderas hogt i min varld, allmanbildning, att fora ett samtal med nagon som ar stolt over att inte lasa tidningen ar for mig totalt ointressant, det ar faktist, och citera mig garna, nedvaderande for mig personligen. Jag och min van i Halmstad har ju haft andlosa disskusioner om hur skont det ar att prata med nagon som faktist vet nagonting. Det var med den har installningen jag hoppade in i Tessan google tester, geografi, Europas huvudstader, jag kommer saval ihag, vi hade test pa dem i gymnasiet, jag vet att jag kunde dem da, nu var dem borta, totalt borta, tillslut hade mitt sjalvfortroende brutits ner sa hart att jag faktist pa allvar fick fundera innan jag svarade pa Spaniens huvudstad, barcelona eller Madrid, det ar knivigt. Jag vande huvudet mot vagen och var sa nedbruten och skamdes sa fruktansvart att jag faktist hade battre resultat pa fotbolls VM-06 an pa Europas huvudstader, min skam gar utanfor nagon skala, det ar aldrig, aldrig okej! I sommar ska jag plugga, jag ska kunna varenda javla huvudstad, sjoar, flodar, berg, allt! Jag vagrar! Jag star inte ut med mig sjalv. Ibland, ungefar som nar man var liten och tvingade sig sjalv att tycka att det var kul att ga pa fiollektionerna, far man tvinga pa sig sjalv ett intresse, mitt nya ar geografi.
Moderlig pa metron
Jag satt i metron och tankte, ja man borde gora nagot, han ser ju inte ut att ma sa bra. Antagligen hade han tagit alldeles for mycket droger och tillslut sa fick han ju hjalp men det tog anda sjutton stationer och jag var en av dem som bara satt och vantade pa att nagon annan skulle gora nagot, sa mycket for mina tidigare moralpredikningar. Det ar anda lite hemskt att ingen reagerar nar en man ligger pa golver i metrovagnen, folk tittar ner, gar forbi satter i sin ipod och tanker inte mer pa de, jag var en av dem, fast jag tittade lite, blir jag battre da? Nagot battre slut pa historien har jag inte, han lyftes ut och dar slutade jag titta, for titta, det gjorde jag ju trotts allt. Jag kommer nog aldrig vanja mig vid allt jobbigt man ser i den har stan, som den dar kvinnan som gick med handklover mellan tva poliser in i ett morkt rum, eller forsaljaren vid Eiffeltornet som fem poliser hoppade pa och bar in hnom i sin bil, han gjorde inget motstand. Forra veckan hamnade jag mitt upp i OS demostrationerna, kinser, vitnameser, hur manga poliser som helst och lite tursister och jag som forgaves forsokte hitta min buss. Igar tog jag mig till Republik trotts att jag visste att nagon sagt att man skulle halla sig borta darifran den dagen, kunde bara inte komma ihag varfor, demostration, ungdomar, poliser, den har gangen var det skolan. Dem ar ju trotts allt engaerade, forutom nar det kommer till folk i metron. Jag kommer sakna Paris sa sjukt mycket nar jag aker hem, hettsen, folket, kvarteren, valmojligheterna, usch vad det kanns! Fast och andra sidan, en martini pa trappan kommer ju inte heller att sitta fel. Som min van sa, det kanns som du har blivit sa moderlig pa sista tiden, jag fick en personligkris, jag har ju alltid tankt att jag var nagot helt annat an barnkar, jag kan inte saga att jag ar speciellt barnkar nu heller, far fortfarande spel pa ungar som skriker i metron, pa bussen, barn som snyter sig i allt och alla, barn som inte fattar vad man menar, men det galler att ta hand om det sina, sa om det ar moderlig, go for it.
....
Det ar som om tiden bara springer och springer, aldrig har jag tid for nagonting anda har jag hunnit med hur mycket som helst. Den dar helgen for nagra veckor sedan nar jag om min nya van hade som roligast, sommartiden lurade oss pa en festtimme och i morgonmetron hem vid halv atta kande vi oss lite mer slitna an vanligt. Den helgen drommer vi om fortfarande, min nya van och jag, och du ska veta hur glad jag ar att du har kommit hit, iallafall for ett litet tag. I Tessans lagenhet droppar och rinner det, jag far ofta samtal om nagot som har lackt, igar var det min cola som rann ut pa helteckningsmattan och an en gang forbannade vi charmen i fransk standard. Jag skriver aldrig i ratt tidsordning utan i vad som ar viktigaste for historian, kan inte halla koll pa nar var sak hande, det som hant har hant och under tiden har vi javligt roligt, plus att det skadar ju inte att forsoka efterlikna Clara den klarovajanta. Halva familjen har besokt mig nu, resten kommer om tva veckor, sen kommer jag tillbaka till er...Det kanns sa konstigt, snart ar mitt ar slut har, och kan jag aterigen inte forsta hur snabbt tiden gar, och jag kan overhuvudtaget inte forsta hur tomt det kommer kannas utan Ninas hand i min.
....
Det kandes mycket battre igen nar vi vridit tillbaka vagen lite grann for mycket, minus fem kilo och jag kunde satta i mig lite mer dajm. Tiitade pa aftonbladets traningssida, tankte jag skulle fa lite tips hur man kommer i sina gammla klader igen efter ett ar i Paris, inte i mitt liv trodde jag att det fanns sa manga olika satt att trana , sa manga olika dieter, och viktigast av allt ar naturligtvis att folja tallriksmodellen, bygg den dock inte pa hojden! Vad ar det har, jag ar omotiverad redan nu, efter att ha last 20 minuter pa nagon javla tidningshemsida. Var far ni all tid ifran, ar det bara jag som har for mycket annat roligt att gora? For att bli av med celluliter far man inte dricka alkohol och jag forstod inte ens instruktionerna till att trana benen och jag kanner mig usel, for visst borde man bara njuta av att fa ga till gymmet. Och visst ar jag avundsjuk pa er alla, visst tanker man att satan synd alltsa, jag skulle ocksa vilja lara mig att trana, bara fa njuta av att ga till yogan stracka lite pa sig och tillhandahalla sana dar ybertini lar som varenda kvinna pa den plattaskarmen tycks ha. Med karlek kunna ta till sig allt som Ebba sager, men jag ar delad, samtidigt vill jag skriva en protest till hela javla Sverige, lagga in mitt veto for det har ar inte sant, som den stora Magnus B sa, hur kan det lilla javla aset fortfarande leva. Pa med Jucie traningsoverollen tjejer! mm jag hanger kanske lite mycket pa youtube jag, men killen har ratt, vad ar det! Jag kan inte ens saga att jag vet vad en Jucie traningsoverall ar for nagot, kanske dem dar det star nagot skrivet pa vid rumpan, har alldrig tyckt om dem. Allt fler unga kvinnor lider av atstorningar, jag papekade att det inte gallde oss tva, vi har bada passerat tva nya granser nu, sa skrattade vi lite till och allting kandes bra igen men anda ligger det dar daliga samvetet dar under och vill bara hoppa fram. Vill jag eller vill jag inte vara som Ebba?
...
Min skrivkramp haller i sig och jag vet varken var jag ska borja eller sluta, jag gar runt med massa fragor, varfor bar alla asiater munskydd, ar det fortfarande sal, sar (fanns det bada tva, eller ar det jag som blandar ihop tillfoljd av mint daliga uttal) En annan idé ar att dem helt enkelt inte ar okej med den daliga luften och bara av gammal vanna fortsatter anvandra det har ocksa, ja jag vet inte men konstigt det ar de. Vem ar det som lagger ut brod och skinka i metron Franklin riktning Pont de sevre, det ar min aka hem linje och det ar lika oppskattat varje kvall man upptacker att man tagit fel vantplats och sitter med fem sex sma mossjavlar vid fotterna, tro mig det har hant, den har gangen ar det inte min fatasti som tar overhand! Jag misstanker damen som star sa oskyldigt med sin "dramaten", hon ar lurig den, forsta intrycket sager inte "utteliggare" och man tanker en lite oskyldigdam som star i hornet, det ar sen hon attakerar, kommer fram ber lite forsynt om pengar, om om om om om igen! Det har hon som han nagon forbindelse till mossen, sa ar det. Fick en uppdatering av Andrake, via mejl av en van, det slar aldrig fel, inte ens nar man far det skrivit, utan bilder, bara aterberattat, jag tror det var mening, "sa gick dem i vag och vaggade om det dar andrake viset", inte helt rattciterat, som fick mig att forsta precis vad det hadlade om.
....
Åh det är så mycket jag vill skriva, men jag kan inte formulera mig idag, vill skriva om Evves besök, att mamma och pappa kommer morgon, vill skriva något fint och käckt om Alexandre och Nina, soö alla Au pairer måste göra, men mest för att jag vill göra det, på riktigt nu. Vill skriva om mina och Tessans timtalslånga telefonsamtal, med högtalartelefon kan man ju få så otroligt många saker gjorda samtidigt som man pratar i telefon, vill skriva att jag tycker att Snoop dogs nya video äger, att Timbaland är tjock och charmig i sin kostym, att Gwen Stefani är sa vrålsnygg så att hon förtjänar en bussvissling. Men inget av det här kommer fram som jag vill och jag blir bara sur och iriterad. Jag tittar på bilderna som Emme skickade och jag skrattar fortfarande lika mycket. Hon kommer ocks föresten om en månad. Ne, det går inte bra idag, jag lägger ner, hoppar av och fortsätter vänta på att Tessan kan komma hem så att vi kan gå ner och köpa kinamat, det är ju trotts allt ett rätt glassigt liv man lever här...
