Jag har mött libbstickor som tittat mig i ögonen.
Det är bara med hjärtat som man kan se ordentligt. Det viktigaste kan man inte se med ögonen.
Jag önskar att jag kunde säga lika fina saker som räven i Lille Prinsen. För det är ju så, det är därför vissa människor, visa stunder fastnar mer än andra. Det är därför hjärtat ler när jag tänker på dig, på er. Jag gillar verkligen inte sentimental skit som bara gör ont och värker, trotts de kan jag inte sluta läsa i min Kärlek extra allt bok och trotts de vill jag skriva något fint om hur det är att lämna sin stad eller varför inte skicka ett sms och säga att jag tycker du är fin och att mitt hjärta kan se dig. Det är i smsens värld vi lever och ibland är det bra, även om jag saknar de där handskrivna breven man kämpade med när man var liten. Jag fick ett sms av en vän igår som berörde lika mycket som de handskrivna breven när man var liten. Och så blev man sådär sentimental igen och allting borde kännas lite svårt men det gör det inte. Jag åker härifrån för att jag vill de, jag kommer tillbaka om inte allt för lång tid, jag lämnar er, inte för att jag vill de men för att ibland är det tvunget, vi ses såklart igen. Snart! Jag ska vandra runt i Paris och se massa roliga saker, jag ska vandra och se ordentligt med mitt hjärta, men Herregud vad jag kommer att sakna er.