linnealindblom

Egentligen skriver jag bäst på kvällen, mellan lite för mycket kvälls kex och lite för lite sömn. Fast varför begränsa sig så, varför inte försöka skriva något fint även klockan 5 en grå onsdag som den här. Paris är grått, har varit så i flera veckor nu, men jag gillar det lite, man kan spattsera runt i fina klänningar och stövlar. När hon på jobbet sa att hon inte tänkte jag satt hemma och grät över kärleken och din röst i telefonen som höll med, "i mina ögon har du alltid varit tuffare än så", och du bad mig att börja ändra min egen självbild. Nog blev jag allt överraskad,  för med tanke på att Håkan H tröstat mig i över en månad och med tanke på att jag för bara några veckor sedan trodde jag aldrig skulle överleva när du gick är det är svårt att känna sig som en av de som bara ångar på. Fast samtidgt så vet jag ju att jag är starkare än så och när det är nog så är det fanimej nog. Ungefär som kvinnan du kände som förlorade allt till grannfrun men inte grävde ner sig för det utan flyttade till ett annat land igen och började om. Det gäller bara att nå den punkten, sen tutar man och kör på! Därmed inte sagt att man inte får vara ledssen, man måste vara lite ledssen, måste få gå igenom alla det där stadierna som visa människor pratar om, vare sig det gäller en kärlek, en hund, ett dödsfall eller varför inte, om man så vill, ett borttappat föremål. Jag tror bara inte man får glömma att undertiden vara snäll mot sig själv, man måste trotts allt vara sin bästa vän, vända sig mot speglen då och då och säga -There you are you handsome little devil! Kanske ska jag ändå lägga ner eftermiddags skrivandet, trivs bättre på kvällen...





Välkommen till de lidande flickorns gata 

Timmen är sen och jag borde kanske ligga och vila nu, men något sa mig att om jag ska bloggsattsa på riktigt krävs det nog många inlägga så här i återbörjan, så att säga. Jag vill i denna sena timme skriva något viktigt, inte massa kärlekstrams utan ren och skär förbannad fakta! Jag älskar detta land, denna stad, detta folk  varje dag! Kan inte riktigt komma på en finare promenad än den jag har till jobbet genom "Marias" varje dag. Men, det finns ju alltid ett litet, litet men, visst gör det. Som de där killarna på metron, som jag och min vän hamnade imellan och händerna som var överallt och vi skrek, händerna åkte upp men några var kvar och helt plötsligt blev jag, för första gången i mitt älskade Paris, riktigt rädd! Det krävdes en ordentlig jävla örfil för att asen skulle förstå, att vi är mer än vandrande dockar man får pilla och klämma på.  Det är sorligt ibland, trotts detta var inte våran kvällen förstörd, vi gjorde en storslagen entré, tog några öl och svängde på höfterna. Är man så van att inte ens en klämande hand gör en upprörd längre? Eller är det bra att man inte låter några överförfriskade "män" förstöra ens kväll? Jag vet inte vad jag ska svara, vet bara att ingen ska få mig att tycka illa om min stad.

Tänkte komma igång med det här nu, kanske redan har blivit ute att blogga medans jag suttit här och peppat mig för att vilja skriva igen, men jag ger det trotts allt en chans. Paris, Paris, Paris mycket förändrades strax efter att jag skrev det där förra självsäkra inlägget om att inte behöva ifrågasätta om man skall dö eller bli starkare, drastiska sträck dragna. Helt plötsligt så låg man här på golvet, maginfluensa, lite mer ensam, lite för många samtal till familjen och tänkte "va fan hände". Det är bättre nu, även om jag fortfarande undviker visa metrostationer, visa mappar på datorn och det där fotona som jag slängde in i min gadrob och som jag hoppas förmultnar och aldrig mer behöver se. Och även om jag förtillfället inte är pro facebook kommer det snart en dag när jag loggar in där med status "Ny köpta frukter". Kanske blir inlägget lite väl kärlekskrankt (hur stavar men det roliga ordet) men känner jag behöver få vara sådär lite sentimental och tänka att det där förhållandet verkligen var speciellt och vi som skulle vara tillsammans alltid och blablabla. Egentligen är det ju verkligen över nu, du har gått vidare och jag likaså, och som jag gjorde det! Det är bara visa kvällar som fortfarande är lite ensama och när jag faktist på ritkigt kan sakna dig men det går över snart, det gör ju faktist det. Vet inte varför men kände ett behov av att få skriva allt det där även om det kanske svider att du får plats i MIN blogg...

jag skriver ju här för att jag vill att ni ska få veta om mitt liv, alla det där roliga vardagsgrejerna, det fina stunderna och alla nya upptäckter som man verkligen gör i den här stan.






Fina, fina utsikt!