The arks vinst i Melodifestivalen har fått mig att damma av de gammla skivorna igen. Och dem håller verkligen fortfarande. Igår när livet och vädret var sådär soligt med Ola salo på högsta volym kom jag att tänka på när jag och faster Maria hängde i hennes butik i Köpenhamn för kanske, en sisådär fem år sedan. Det var precis en sån vårdag som gådagen bjöd på. Vi satt i i butiken och hade Ola på högsta volym, precis som jag hade igår. NU sitter ni kanske och väntar på vad jag skall komma framtill men jag har liksom inte direkt någon slutsatts på det här, jag försöker nog bara komma fram till att livet är trevligt nu och det var de då. Ett konstaterande är inte fy skam det heller. Jaha okej, Per G gör ny turné. Jag tycker personligen att det inte låter hälften så spännande som Svea Larsson art Space som man kunde läsa om i tidiningen i morse. Jag gillar idén, konst under bar himmel, installationer och happenings. Känns nyskapande och jag tror det kan bli väldigt intressant att se hur det hela utvecklar sig.

Så var den stora dagen här. Jag gillar verkligen födelsedagar, framför allt min egen. Även om pirret i magen har försvunnit med åren så är det fortfarande trevligt att fylla år. Ålderskris och sånt där struntar jag i, det kan man isåfall ta någon dag efter sin födelsedag. Jag kan inte med att skriva en blogg så här dagen efter och utelämna den trevliga gådagskvällen. Som sagt var det mycket trevligt igår, dans musik och folk. Jag ger ett massivt tack för alla presenterna. Den största överaskningen var sången och blommorna, ett stort mega tack! Jag har för mig att någon viskade i mitt öra igår att jag skulle spara blommorna alltid. Så nu står dem i en vas i fönstret. Nu är det dags att lämna datorvärlden för idag och fortsätta fira min födelsedag, trotts allt så är det ju ett år till nästa gång.

Nu är det bara några timmar kvar tills jag tar det lilla steget mellan 18 och 19 år. Känns som ett extremt minimalt steg men dock, ett steg är alltid ett steg vare sig det går framåt eller bakåt. Det är verkligen samma sak varje år, när mamma fyller år får hon extremt många kort i postlådan. När jag fyller år får jag i bästa fall tre. Då är det mamma och pappa som skrivit ett av dem. Trotts att tanken finns där, att det skulle beror på något annat så förtränger jag den helt. Det beror på it-världen, det beror på it-världen. God bless the inbox. Jag såg en dansföreställning igår, Sal Mirabile. Halmstads teater ( vet verkligen inte om det skall vara med eller utan s) var knappt halvfull, ändå var det mycket folk för att vara dans en torsdag. Det var verkligen en föreställning man inte borde missat. Jag satte den tillochmed före Timbuktu konserten.

Det är nog får saker som går att jämföra med den enormt konstiga stämning som existerar i en bastu för kvinnor. Det går ann så länge man sitter där själv, naken på en handduk, på en träbänk. Men sen när en annan kvinna kommer in. Jag personligen brukar heja, för att på något sätt komma över den första barirären av det totala obehag som sprider sig i bastun. Det går liksom inte att förneka det absurda i situationen när två främmande kvinnor sitter instängda i ett kokande rum, desutom är det nakna. Okej, nakenhet är ju det mest naturliga eller ja kanske. Jag har inte bestämt mig än om jag delar den åsikten. Så vad händer sen? Vad ska man säga till denna kvinna som just kom in? Alltså det är verrkligen svårt att få fram det rätt orden i ett sånt läge. Lite som när J.D vaknar upp i sin säng efter en natt med sin bästa vän. Vad man än säger låter det totalt fel... Att börja prata om vädret i en sån situation går bara inte. Det är som att försöka förneka det faktum att man faktist sitter där naken. Den naurliga svetten från värmen och den obehagliga svetten av att sitta där med en främmande kvinna blandas och man får pannik men då kommer nästa grej. När ska man gå ut efter att någon kommit in så att det verkar naturligt. Jag menar springer man direkt när någon annan kommer in, känns det som om man hållt på med något enormt opassande för en bastu. Stannar man däremot kvar för länge utan att ha något att säga förutom det framtvingade hejhej, blir situationen outhärdlig. Nej, de rätta läget är sannerligen svårt att hitta. På något sätt blir det liksom inte bättre av att många kommer in samtidigt, då börjar det iskallaste av kallprat. Som om dem inte förstår att alla i den 8 km2 stora rummet hör. Av erfarenhet tror jag det är bäst att bara erkänna för sig själv att situationen är konstig och på några plan absurd. Då kan man agera mer naturligt i en situation som inte kan blir mer onaturlig.
